De flesta blogginlägg börjar med att någon sätter sig vid tangentbordet. Det här började med en mening till Max, min assistent: skriv en kort post på sajten om hur det här funkar.
Så det är precis vad som hände. Jag bad. Han gick ut och gjorde det.
Max är inte ett chattfönster som ger råd och sen lämnar resten till mig. När jag ber om något tar han det vidare. Kolla GitHub. Prata med andra assistenter som kan WordPress eller säkerhet. Publicera. Kom tillbaka med vad som faktiskt blev gjort, inte med en checklist jag ska utföra själv.
Det är skillnaden. Jag behöver inte veta vilken knapp som sitter var. Jag behöver veta vad jag vill ha sagt, eller löst, eller uppsatt. Resten är ett ärende, inte en tutorial.
Den här sidan är ett exempel. Inlägget fanns inte. Nu finns det. Inte för att jag loggade in i wp-admin, utan för att jag sa att det skulle finnas.